laroline

Seriöst, jag har aldrig gråtit över en häst.. Ändå har jag haft flera stycken som verkligen varit speciella för mig.
Jag tror inte jag grät en droppe när jag lastade på Indi i transporten i Finland när jag sålde henne. Istället var det mamma som grät, hon som inte ens tycker om hästar.

Men vad fan händer nu..
Jag gråter som en liten baby och hästen står ännu i stallet, han är min och jag har just köpt honom.
Det är förståss Lonnic jag pratar om. Han åker till ett helt underbart  hem utanför Skellefteå den 1 september, på foder.. Han kommer aldrig ha någon annnan som ägare. I September är det också 4 år sedan vi hämtade honom från Skellefteå. 4 år är egentligen inte så lång tid, men ponnyn är verkligen som en i familjen. Han är precis som att han alltid har funnits där, världens snällaste bästa ponny. Jag var ute och körde honom idag, första gången på typ evigheter.. Ååh, jag vart typ gråtfärdig redan då.. Det är så jävla skönt att sätta sig i vagnen bakom honom, man behöver inte göra ett skit, jag använde knappt tömmarna en enda gång. Han går undan för saker själv, han stannar när man säger åt honom och han ökar farten när man smackar på.
UNDERBARASTE PONNY!

♥